Den brunfläckiga mördarbananen – vårt nya plågoris

Upplever du just nu att din trädgård kaläts av slemmiga gulbruna odjur? Då är du tyvärr inte ensam. Och du kan knappast räkna med någon lindring på många år.

Mollusken brunfläckig mördarbanan, som bland vetenskapsmännen mer korrekt kallas för pentansk träskböjling (A Rion Lusitanicus), är en art som olyckligtvis invandrat till Sverige under de senaste åren. I sitt hemland har arten ingen större utbredning och gör ingen allvarlig skada, men i den svenska miljön med få naturliga fiender har problemet accelererat. Genom import av fågelkuddfjädrar i moderna ventilerade stålcontainers har några exemplar av djuret av misstag nått Sverige i levande skick. Genom sin enorma reproduktionsförmåga har de nu spritt sig till i stort sett alla svenska grönytor söder om Dalälven.

Egenskaper

Den brunfläckiga mördarbananen trivs i fuktig miljö. På dagarna håller den sig undan, men då daggen faller kryper den fram ur sina underjordiska hålor. Det är inte ovanligt att en vacker och prunkande trädgård efter en fuktig och ljum natt blir helt och hållet kaläten av de slemproducerande otäckingarna. När allt är uppätet drar de vidare till nästa trädgård och nya läckerheter.  

Som nämnt reproducerar de äckliga krypen snabbt. En individ kan under en sommar få 700 000 avkommor. En sak att lägga märke till är att den pentanska träskböjlingen föder levande ungar. 

Avkomman växter snabbt och kan bli ett par decimeter långa redan någon vecka efter födseln. Det största exemplar som hittas i Sverige var 33 cm långt, men vuxna exemplar är normalt 20 – 25 cm långa. 

Man bör inte ta i odjuren utan tjocka handskar. Kroppen avsöndrar ett frätande och illaluktande slem som kan irritera händer med känslig hud.

Skador 

Skadedjuret angriper framförallt trädgårdar. Både grönsaker och blommor förstörs snabbt och effektivt. Tidiga vårblommor i naturen som vitsippor är också begärlig föda. De storslaget blommande vitsippsdungarna vi har varit vana vid att njuta av i maj månad kommer inte nya generationer svenskar att få se. Tall- och granskog klarar sig däremot ganska bra, liksom spannmål som odlas i stora monokulturer.

Kannibalism 

En osympatisk egenskap, men som gör arten ännu livskraftigare, är att blötdjuren är kannibaler. När ett exemplar blir försvagat av sjukdom kastar sig genast livskraftigare djur över sin artfrände och äter upp den. Vid brist på föda förtär större exemplar av mördarbananen helt sonika de mindre och svagare släktingarna.

Bekämpning

Även om läget verkar hopplöst, så är det värdefullt att alla hjälps åt att hålla stammen av skadedjur så liten som möjlig. Det finns fällor att köpa i handeln. Du kan också själv bygga sådana med hjälp av gardinstänger och gamla mjölpaket.

Se till att de naturliga fiender mördarbananerna ändå har trivs så bra som möjligt i din trädgårdsmiljö. Speciellt viktiga är grodor och paddor, snokar och huggormar samt igelkottar. Även kråkfåglar äter ibland de brunfläckiga marodörerna.

Framtiden

Vi får vara realistiska och inse att den svenska trädgårdsodlingen måste ta en ”time-out” medan problemet får en lösning. Men vi får inte vara främmande för att problemet kan bli ännu större.  De slemmiga krypen är lyckligtvis känslig för kyla. Kalla vintrar decimerar den stam som övervintrar. Nu varnar flera forskare för att den brunfläckiga mördarbananen kan komma att para sig med inhemska, mer grönköttade liknande arter. I så fall kan vi få dras med veritabla supermördarbananer. Vidriga och glupska äckligheter som kommer att utgöra ett klart hot mot vår närmiljö.